Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 8 - Leviternas betydelse i förhållande till den himmelska fullheten

Men efter tre dagar gick tillsyningsmännen genom lägret och befallde folket och sade: ”Så snart ni får se Herrens, er Guds, förbundsark och de levitiska prästerna som bär den, skall också ni bryta upp från er plats och följa den. Jos 3:2 - 3.

Följande fragment sätter vi främst som nyckel till denna granskning – ”de levitiska prästerna som bär den”.

Leviterna har en framskjuten roll i Josua bok. Det refereras till dem vid upprepade tillfällen. Vid ett tillfälle ägnas ett helt kapitel åt dem, och det är leviternas betydelse i förhållande till den himmelska fullheten som jag med den Helige Andes hjälp vill visa er. De flesta av oss känner ganska väl till leviternas historia, men det är nödvändigt att kvickt ta med något av den till att börja med.

Här i Josua bok presenteras leviterna på tre sätt. Först, som vi just har sett, som de som bär förbundsarken ner i Jordans flodbädd för att stå där med den med en tvåtusen alnars distans mellan sig och folket – en avsevärd sträcka, som vi såg i kapitel fem. Sedan slås det i Josua 14 fast att leviterna inte fick någon egen arvedel. Det innebar att de, när landet delades upp, inte som de andra stammarna fick något särskilt område avsatt åt sig; de fick ingen arvslott i landet. Men, som tredje punkt, i kapitel 21, det kapitel som särskilt rör leviterna, finner vi att alla stammarna var tvungna att ge leviterna ett område, en plats. Leviterna fördelades mellan alla stammarna, och deras plats och del var inte länkad till en enda ort men hade relation till hela landet. Man kan säga att leviterna var utspridda över hela landet, överallt, i relation till resten av folket. Dessa är de tre ting som visar leviternas stora och underbara betydelse.

Leviterna representerar den himmelska tanken

Vad är det de står för? Låt oss gå tillbaka en bit. Du kommer ihåg hur leviterna blev till som stam. Det var vid det tillfälle då Israel for vilse, när kalven tillverkades och folket ropade ”Detta är din gud, Israel”, 2 Mos 32:4, och de lämnade Gud. Och Mose kom ner, hörde och såg, förstörde kalven, och ställde sig i porten till lägret och ropade ”Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig.” Då samlades alla leviterna kring honom, och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 2 Mos 32:26 - 28.

All jordisk hänsyn offrades för Himlens intressen, alla jordiska relationer skars av till fördel för den himmelska tanken; allt som hörde till känslolivets böjelser och bindningar, allt som hörde till det enbart själsliga, allt detta slogs till spillo för att öppna för det som styrde gudsfolkets tillblivelse och lösgörande. Guds tanke innebar att de skulle vara ett himmelskt folk utan länk till det andliga system som styr denna värld. Det är i detta som leviterna representerar Guds himmelska tanke. Det som förelåg dem att ta i tu med innebar något verkligt drastiskt och slutgiltigt.

Du kommer ihåg att Herren aldrig glömde det. Alldeles i slutet av Gamla testamentet, i den sista boken, Malaki bok, med referens till saken med Baal-Peor då Pinehas fortsatte att hålla stånd i fråga om de himmelska intressena, en position som hade sin begynnelsepunkt då guldkalven tillverkades, här i Malaki bok sa Herren: ”Mitt förbund med honom, Levi, var liv och frid”; Mal 2:5. ”De ville inte kännas vid sina bröder”, 5 Mos 33:9. Detta betyder att Levi inte kunde se med sympati ens på sitt eget kött och blod när detta fjärmade sig från Guds tanke.

Gud slöt förbund med Levi. Ända från begynnelsen var leviterna utvalda och skilda från det övriga Israel för att ta de förstföddas roll i Israel. De bildade på så vis de förstföddas stam. Utifrån detta gör många av er genast ett tankens hopp till Hebreerbrevet – ”Nej, ni har kommit till Sions berg… till en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen…”, Hebr 12:22 – 23. Här förs det himmelska in igen: de förstfödda som har mönstrats för Himlen – leviterna, den himmelska tanken.

Vi sa i kapitel fem att det skulle vara ett avstånd på 2000 alnar – vi kan inte säkert avgöra vilket av de tre alnmått som användes. Sträckan skulle vara allra minst 700 meter och kunde säkert ha varit uppåt 2000 meter, ett mycket stort avstånd mellan arken och folket, vilket visade på det väldiga gapet mellan Kristus och alla andra i detta frälsningens, återlösningens och befrielsens verk – men leviterna bar arken. Kanske du säger att detta är motsägelsefullt. Kristus står ju helt ensam. Men detta är levitens princip. Han representerar det himmelska. Detta är den himmelske Kristus. Det är så, det är utifrån den ståndpunkten leviterna bär arken. Detta är inte bara den jordiske Kristus, historiens Jesus, en man bland män, en som är långt bättre än de alla. Detta är den himmelske.

Om du vill se den principen praktiskt visad, dra dig då till minnes det tillfälle då David konsulterade de äldste i Israel för att föra hem arken och tillverkade en kärra åt den. Han hade fått tag på iden från filistéerna, hos vilka han hade vistats under Sauls regering och hos vilka han hade sett hur man gjorde sådana. De placerade arken på en kärra och tragedin var ett faktum. Ussa dog inför Herren. David sörjde djupt inför Herren den dagen därför att han hade slagit dem. Men som den man han var, alltid redo att ta rättning inför Gud – en av de förnämliga sidorna hos David var hans formbarhet – blev hans kontrovers med Herren inte lång och Herrens sak med David tog slut lika fort. David vände sig till Herren och försökte förmodligen argumentera, men Herren vann den matchen. Herren förde honom åter till skrifterna och visade honom att det var leviternas uppgift att bära arken – det är inte maskiner eller organisationer men ett himmelskt folk som bär vittnesbördet om Jesus.

Det är således leviterna som bär arken. Leviternas uppgift och funktion är att lyfta fram, att bära fram det himmelska och detta visas i tydligaste form i att de inte ägde någon jordisk arvslott. De tillhör inte jorden; de tillhör Himlen. De får inte låta sig rotas här nere. Som män som representerar de himmelska tingen placeras de ut bland allt Guds folk för att det ska behålla kontakten med Himlen. Gudsfolket har alltid en benägenhet att låta sig bindas vid det jordiska. Det har varit församlingens tragedi och våda genom århundradena, alltid dragna mot denna jord för att bli något här efter människors sätt och efter världens idé.

Herrens behov av präster bland sitt folk

Nu når vi vår huvudpunkt. Herren skaffar sig sådana som har gått genom lidande, som har varit vid korset, sådana som har gjort sina offer och genomgått avskiljandets verk. Herren skaffar sig sådana som inte kompromissat i någon fråga rörande jordisk sympati eller jordiskt intresse. Han ser till att få fram sådana som har stått fasta och står fasta, helt och fullt och totalt till varje pris i fråga om hans himmelska tanke för hans Son och för församlingen. Han skaffar sig sådana och han ser till att de finns överallt och han för dem i levande relation med sitt folk för att se till att de inte dukar under för dragningen mot det jordiska, för att se till att de inte åter blir jordebundna.

Huvudkvarter i Himlen

Ser ni inte att detta är exakt det samma som händer i Nya testamentet? Det är fascinerande att se det. När du kommer in i Nya testamentet har du lämnat typer och förebilder bakom dig – jag tror att några av er är ganska trötta på symboler, ni blir överhopade av sådana. Det är en storartad upplevelse att se verkligheten. När du kommer till Apostlagärningarna finner du allt detta repeterat. Vad är det som har hänt? Du ser först Jesus placerad i Himlen – huvudkvarter i Himlen, allt regerande förlagt till Himlen. Sedan ser du hur den Helige Ande kommer för att göra allt himmelskt, för att styra allt med relation till Himlen. Det var vad vi talade om i vårt förra kapitel: fursten över Herrens här som anländer för att lyfta allt till en relation till Himlen och sedan låta allt sättas i rörelse utifrån Himlen.

Först sattes allt i Jerusalem i rörelse från Himlen, en mäktig himmelsk rörelse och det var mycket som hände. Men lägg märke till den tendens som bröt in efter ett tag – naturligtvis berättas historien i några få korta fraser, men de täcker en betydande period. Efter ett tag vänder sig Jerusalem mot jorden och tenderade – och inte bara tenderade, men började verkligen – att utvecklas till ett jordiskt högkvarter för församlingen. Hon var endast ämnad att utifrån Herrens befallning vara en begynnelse, en startpunkt, ”börja i Jerusalem”. Jerusalem var aldrig ämnat att vara sammanfattning och slutgiltig position, men hon lät sig konstitueras som ett slags högkvarter för församlingarnas styre. Du ser hur detta utvecklas allteftersom du läser vidare i Apostlagärningarna. Se också längre fram, och lägg märke till hur Paulus avvisar Jerusalem.
Men, du kommer till det sjunde kapitlet i Apostlagärningarna, stenandet av Stefanus, och detta är änden på Jerusalem. Från den punkten gör sig Himlen åter gällande och säger: ”Nej, inget jordiskt centra eller högkvarter; styret är placerat i Himlen”; och efter det skingras alla och tvingas lämna Jerusalem. De skakas om och kastas iväg ut ur nästet för att ge sig av i alla riktningar.

Varhelst de for, antingen det handlar om en Filippus eller någon annan, vittnade de överallt om den himmelske Herren och förde in den himmelska saken. Ja, dessa leviter placeras i relation till hela världen för att upprätthålla och bevara Himlens sätt. Så fortsätter det att utvecklas.

Du går vidare till det nionde kapitlet och finner ett av Himlens oerhörda drag. Saulus har kommit från Jerusalem på väg till Damaskus – och Jerusalem är följdriktigt hans högkvarter. Han har översteprästens och de övriga ledarnas bemyndigande. Jerusalem har styret så som han ser det. Men han upptäcker en bra bit före slutet på sin färd till Damaskus att styret finns i Himlen, inte i Jerusalem. Himlarna rämnar, och det strömmar ljus från himlen och en röst hörs därifrån och detta är änden på det jordiska för Saulus från Tarsus. Från den stunden är han en himmelsk människa – och se på hur den mannen för all framtid färdas och formas efter Himlens sätt. Vi kunde kosta på oss att se på det i detalj, men här har vi en verklig levit. Så var det alltså inte mer fråga om Jerusalem, men Antiokia. Herren hade gett sig av från Jerusalem. Antiokia är ett färskt andligt fenomen. Jerusalem hade blivit centrat för den officiella kristendomen – men det finns inget av det officiella i Antiokia. Vad du nu finner i Antiokia, som vid denna tidpunkt ersätter Jerusalem, är en samling män som ber och fastar. Himlen bryter in och den Helige Ande säger ”Avskilj åt mig Barnabas och Saulus”. Apg 13:2. Detta är något som har samröre med Himlen. Det är underbart.

Vi kunde arbeta vidare och ta fram fler exempel. Men, vad är poängen? Är det inte alldeles uppenbart att utifrån Guds ståndpunkt, i Guds sinne, ska allt länkas till Himlen och vara styrt därifrån? Det är den himmelska fullheten och fyllandet med den himmelska fullheten som är hans mål för hans folk. Och alldeles i slutet ser vi det himmelska Jerusalem – inte det gamla, men det nya Jerusalem – som kommer ner från Gud ut ur himlen i väldig himmelsk fullhet. Det är något överväldigande detta Jerusalem – 12 000 stadier i vardera riktningen, Upp 21:16. Fullhet över alla bräddar. Alla nationer kommer att hämta sina resurser här. Frukten från Livets träd och vattnet från Livets flod finns där tillgängligt för alla nationer. ”Folken ska vandra i dess ljus”, Upp 21:24. Detta är himmelsk fullhet, det som Herren har arbetat fram mot hela tiden.

Han arbetar med detta nu, i dig och mig. Ibland tänker jag mig oss som två olika personer, en här och en i Himlen. I det naturliga är vi här, men det finns något i oss som rör sig uppåt hela tiden då när Herren lägger ner mer av Himlen. Det har legat på lager där. Är inte det något av vad Herren menade när han hänvisade till sig själv som ”Människosonen som är i himlen”, Joh 3:13, mitt under det att han vandrade här? Det finns en sida av oss som växer till i Himlen. Tänk inte på Himlen som en avlägsen planet. Vi växer till i fråga om den himmelska tanken. Något i oss är ”på väg upp”.

Jag ser församlingen på det viset. Den verkliga församlingen är något som är osynligt. Vi vet inte, utom genom Anden, vad församlingen verkligen är. Man kan inte säga att de som samlas på en särskild plats är församlingen. Man kan inte säga att de som bekänner sig till en samling kristna lärosatser är församlingen. De hör kanske dit, kanske inte. Men om man möts i Anden, och det är något som man inte kan ta på, där är församlingen. Sådan är församlingen, det är den himmelska karaktären – och det är detta ”på väg upp”. Så förhåller det sig, och så pågår det och det kommer snart nog ner ut ur Himlen i all fullhet. Det konstrueras och byggs så nu. Det är Guds vilja att det ska vara så.

Min huvudpunkt är att Herren skaffar sig den sortens representation, antingen individer eller sammanhang, för att ställa dem jämsides med sitt folk för att hålla dem i kontakt med Himlen, för att de himmelska tingen ska vara synliga. En av leviternas uppgifter var att undervisa i Guds ord – det innebär att se till att Herrens folk förblir knutna till Guds tanke. Detta är en fråga om funktionalitet, inte något som bärs upp av ämbetsstrukturer. Man behöver inte ge sig själv titeln ”Levit”, det är lika ovidkommande som att kallas pastor. Jaga inte efter titlar, se till att få tag på principer. Om vi ägnar oss åt att se till att folket har kontakt med de himmelska tingen, om vi är sammanlänkade med det himmelska, om människor finner uppbyggelse i vår närhet – inte genom vår predikan nödvändigtvis, inte genom att vi dyker in och presenterar ett ”Hör nu här, så och så…”; nej endast genom närvarande, genom förkroppsligandet av det himmelska livet med dess speciella natur och fullhet – som man kan se mer av Guds tanke därför att vi är där då är vi leviter, men utan titel, och det är detta som Gud skaffar sig.

Så är det med individer. Gud disponerar över sitt folk. Det kommer till uttryck i den här boken, Himlen disponerade över sitt folk, över stammarna och sa ”Ni ska vara här, detta är er plats”. Herren kommer att med all suveränitet nyttja sin dispositionsrätt för att placera några av er i Holland eller i England, eller i Tyskland eller i Amerika. När han har placerat ut er, befinner ni er där med Himlens förordnande för att vara en länk till Himlen och för att hindra att det uppstår andliga stillestånd.

Detta är naturligtvis församlingarnas roll i Nya testamentet. Detta är den gudomliga tanken – att skaffa sig avdelningar av gudsfolket planterade än här, än där och på varje plats som en samfälld levitisk tjänst för att föra de himmelska tingen nära. O, att församlingarna vore sådana att de kunde förmedla kontakt med Himlen.

Nå, detta är begynnelsen. Mycket mer kunde sägas. Vi kunde börja bläddra igenom alla breven i Nya testamentet för att se på tillämpningen. Vi kunde börja med Rom 12 – här finner du en levitisk princip: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen.” Detta är levitiskt, det levande offret som inte låter sig formas efter världens sätt. Så kunde vi fortsätta att gå igenom allt. Men det centrala temat i våra samtal är detta: vi är här med relation till Himlen, under Himlens styre för att föra in himmelska värden. Vi tjänar med relation till Himlen. Det är lika verkligt för oss i förhållande till vårt mått och vår kallelse som det var för Paulus, detta att vi har en himmelsk vision och att vi inte visar någon olydnad mot den. Vad är vi inte skyldiga den mannen för alla de offer och lidande han tog sig igenom för dessa himmelska värden. Men han visade all trohet mot Himlen, ända till slutet – kastad i fängelse, kedjad, men han talade inte om något annat än Himlen.

Menar du att din situation är alldeles för komplicerad för att föra in Himlen i den? Det finns komplicerade sammanhang. Daniels situation var besvärlig – hans tre kamrater befann sig i väldiga bekymmer, men de kunde lyfta in Himlen. En storartad sats från Daniels bok lyder så här: ”Det är Himlen som har makten”, Dan 4:26. Och de bevisade det. Högkvarteret finns i Himlen, inte i Babylon, inte i Rom, inte i Jerusalem eller någon annanstans. Det finns i Himlen. Må Herren hjälpa oss att motsvara Himlen och att leva utifrån himlen. Och nu vid slutet, låt oss än en gång föra in det särskilda syftet med dessa studier i blickfånget.

Gud har bara en enda sak framför sig som innebär fullständig tillfredställelse för honom: Kristi fullhet. Denna fullhet är ämnad att bli funnen i ett folk som har förts ut ur alla nationer och folkslag. Med hjälp av det folket, bärande den fullheten, ämnar han styra skapelsen i de kommande tidsåldrarna. Detta är inte något som nås lättvindigt, men endast till högsta kostnad och kärvaste konflikt här och nu.

Alla de som ”gått ut” kommer inte att fullt och helt ”gå in”. Många av dem kommer inte att ge sig helt, gå in på villkoren och ”göra sin kallelse och utkorelse fast”, men kommer att gå in i Riket för att ta emot ett arv av större eller mindre mått.

För att nå syftenas fullhet krävs pionjärer och deras väg är en egendomlig väg full av erfarenheter, lidande, rådlöshet och prövningar om vilka andra inget vet. Men Gud skaffar sig sina pionjärer – individer och sammanhang, och dessa är de som följer Herren helt och fullt.

Original: Pioneers of the Heavenly Way