Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 2 - Kris och konflikt i mötet mellan himmel och jord

Läsning: 4 Mos 13:1-3, 17-23, 27-33, 14:1-3.

Vi har funderat över den himmelska vägens faktum och natur. Bibeln begynner med skapelsen av himlarna och styret av dessa. Den avslutas med att det kommer ner från Himlen som har formats av Himlen enligt Himlens egna principer: den heliga staden Jerusalem som kommer ner från Gud ut ur Himlen uppfyllande det ord som vi har läst i Hebreerbrevet 11:16 - Gud har ställt i ordning en stad åt dem.

Drabbningen mellan det jordiska och det himmelska
Låt oss påminna oss om att en av de karaktäristiska saker som möter oss i varje led i Gamla testamentet är kontrasten och striden mellan två världar, mellan två sorters ordning - det himmelska och det jordiska. Genom hela Gamla testamentet finner vi detta element - Himlen utmanar den här världen och fångar upp det som den kommer att plocka ut ur världen och sedan fortsätta att arbeta med efter sitt eget sätt. Det krävs inte särskilt mycket insikt i Gamla testamentet för att kunna bekräfta detta. Era sinnen far snabbt genom dess berättelser och ni finner er omedelbart vara i konfliktens närhet. Det är denna strid mellan Himlen och Jorden.

Himlen är inte nöjd med Jorden - tvärt om. Himlen är emot det som är här i denna värld, men Himlen söker föra ut så mycket den kan för att omvandla det enligt sin egen standard. Medan du finner Himlens opposition, Himlens utmaning, så finner du samtidigt Himlen själv, från begynnelsen, upptagen med att ta tag i folk - en räcka individer och en nation - med syfte att lossgöra dem från världen redan då de är kvar i den. Genom en djupgående process görs de till en fullständigt annorlunda sorts människor; med andra ord, gripna tag i för himmelska syften.

Gamla testamentets män var pionjärer på Himlens väg. Vi har redan sett något av vad som ligger däri, men det är på denna punkt som vi kommer att lägga absolut fokus just nu. Det är inte bara det att det finns en himmelsk väg som är annorlunda - vi vet att det är så, vi ser det med våra hjärtan om vi fötts ovanifrån, vi förstår medan vi färdas hur annorlunda den himmelska vägen är jämförd med alla andra vägar - men fokus ligger just nu på att det finns något sådant som att vara pionjär på denna himmelska väg, att vara kallad till gemenskap med Himlen för att bana väg, att ta i besittning, att göra det möjligt att förstå och tolka Guds hela mening; en tjänst i förhållande till alla de som kommer att följa efter. Vi nämnde tidigare att alla som är födda ovanifrån på sitt sätt är pionjärer, därför att vägen är en helt ny väg för var och en, vilken de och endast de kan följa. Ingen annan kan göra det i deras ställe, det är en ny väg för samtliga. Vår tyngdpunkt ligger nu på kallelsens, på uppgiftens aspekt.

Utan tvivel är det så att större delen av Guds folk vet väldigt lite, ytterst lite om Himlens väg. Den organiserade kristenheten har i det stora hela blivit något jordiskt, jordisk standard, jordiskt synsätt och jordiska resurser; därför har den blivit mycket begränsad andligt sett. I jämförelse med himlarna är denna värld en mycket liten sak. Jag menar att det är så både andligt och illustrativt. Himlarnas rike är vidsträckt, långt mycket större än människor kan föreställa sig. Guds tankar är höga som himlen är över jorden i sin omfattning och räckvidd. De spränger alla gränser för mänsklig uppfattning, och inte förrän vi har färdats en bra bit bort från denna jord kommer vi att inse hur bedrövligt små vi är och vilket oerhört mycket större område det är möjligt att röra sig i jämfört med det vi nu rör oss i - jag talar om allt detta andligt sett. Det allt överskuggande behovet för dagen är att Guds folk, Guds församling förs in i sin himmelska position, med sin himmelska vision och kallelse.

Det ligger en hel del i påståendet, men främst betyder det att någon, några människor måste göra väg för församlingen att återvända till det område där den en gång i begynnelsen befann sig, det område som har gått förlorat genom att den har gett vika för en envist jordisk tendens. Vi behöver ett instrument som röjer väg och dess väg är en kostsam väg.

Låt mig repetera, Gamla testamentets män var pionjärer på den himmelska vägen. Detta är tydligt uttryckt av Hebreerbrevets författare, särskilt i de stycken som vi har läst. Himlen har sin egen standard och bas, och det jordiska kan inte förse oss med det. Ett av de verkliga nyckelorden i Gamla testamentet är ”helga”, och helga betyder att åtskilja, att göra helig, att avskilja, att ställa åt sidan och detta är i huvudsak en andlig, inre sak; att göra skillnad mellan Himlen och det jordiska. Gud har satt ett skilje mellan dessa två ting, särat på dem, och det måste till ett åtskiljande andligt sett i det inre.

Du finner alltså att dessa Gamla testamentets män var människor som satts åt sidan i denna mening. Något hade åstadkommits mitt i centrum av deras varelser som skilde dem från denna värld och satte dem på en kurs som var helt och hållet annorlunda och motsatt den inriktning som denna värld tar. Om de under press och åtstramning, genom bedrägligt förbiseende, medvetet eller omedvetet kom i kontakt med denna värld grep förvirring tag - de begrep omedelbart i sitt inre att de lämnat vägen och att det enda de hade att göra var att försöka ta sig tillbaka. Det här kan du se gång efter annan. Himlen vittnade emot deras position; de hade skaffat sig bekymmer. Inte förrän de hade återvänt kunde de gå vidare. De var underställda andra normer, så annorlunda denna standard var och så svår att förstå!

Fundera över Kain och Abel. Från världens synpunkt var Kains tillvägagångssätt helt i sin ordning. När man betraktar utifrån denna världens religiösa sätt är det svårt att se vad Kain gjorde fel eller hur mycket mera rätt Abel hade, eller hur absolut rätt eller fel dessa båda agerade. Ändå visar berättelsen hur utomordentligt rätt Abel hade. Den ene nådde Himlen. Detta är ett faktum. Han nådde fram till Gud och han nådde Himlen. Den andre fann en stängd himmel och en Gud som avvisade honom.

Du frågar hurudan normen är. Bara skillnaden mellan himmel och jord. Himlens grund och standard för tillträde är helt och hållet annorlunda i jämförelse med jordens, också i jämförelse med det religiöst jordiska. Den religiösa människan kanske har samme Gud, kanske tillber samme Gud, offrar till samme Gud och ändå kommer han ingen vart på den himmelska vägen, ingen vart alls. Himlen har sin egen bas, sin egen norm och sitt eget sätt och jorden kan varken hitta eller skaffa fram det som krävs. Det är annorlunda.

Detta är det faktum som vi ställs inför när det gäller att ta sig till Himlen. Jag talar inte om en geografisk företeelse men om detta att nå fram till Gud, att finna sig i öppet samspel med Himlen. Du kan bara komma genom Himlens egen försorg och det kommer att fullständigt och totalt slå omkull dina egna beräkningar. Du måste få tag på något som det naturliga inte kan förse dig med. Om du, som Kain, resonerar dig fram på religiöst sätt och kommer på sådan grund så når du ingenstans. Genom tron bar Abel fram ett bättre offer än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. Hebr 11:4. Himlen lämnade sitt bifall.
Jag behandlar inte allt som rör naturen och detaljerna i allt detta. Jag pekar på faktum - att Himlens standard och domar är helt och hållet annorlunda, och dessa kommer att skicka oss in i ordentlig förvirring när vi försöker ta oss in i det himmelska. Nikodemus kanske utgjorde den mest perfekta representanten för det religiösa systemet men han kunde inte komma någon vart med Himlen. Himlen ställer fram sina egna medel för tillträde och du måste använda Himlens medel. Du kanske frågar tusen varför. Faktum kvarstår.

Pionjärer är ledare
Vi ska nu se på våra läsestycken i fjärde Mosebok. Berättelsen handlar om utskickandet av spejarna och fokus läggs på två män, Josua och Kaleb. Lägg märke till att alla de tolv huvudmännen för fädernestammarna - furstar i Israel (en betydelsemättad term), förebilder och representanter - var kallade att vara pionjärer på den himmelska vägen. Principen för deras huvudmannaskap och furstehållning var att de skulle verka som pionjärer. Detta är föregångarprincipen.

Om du är en sann föregångare så är du ledare, då har du en furstes karaktär. Men bara två av dem levde upp till sin kallelse, endast två av dem blev vad resten skulle vara - pionjärer. Ofta fungerar det så. Det är minoriteten, den verkligt lilla minoriteten, som gör arbetet. De andra bär namnet, men de åstadkommer inget; de andra har officiell position men de lever inte upp till den. Poängen är; var blir saker och ting uträttade? Detta är kärnan i det som Josua och Kaleb står för.

En länk till det förgångna
Låt oss nu ge lite tid till att fundera över dessa två mäns betydelse. Till att börja med ska vi se på dem som en länk till det förflutna. Den Guds tanke som de skulle göra till sin hade sitt ursprung i Herrens förbund med Abraham. När vi betraktar Josua och Kaleb ser vi mycket av det som hörde Abraham till. Vi manas genast att se på och hämta färska intryck från Abrahams roll sådan den hade sin fortsättning hos dessa två. Detta därför att den tidpunkt då Josua och Kaleb trädde fram var en krisens punkt, en verkligt kritisk tidpunkt. Den överskuggande frågan var: Ska Guds syfte förverkligas med folket eller inte? Detta är en icke så liten fråga; en verklig kris hade uppstått. Och dessa två män blev den avgörande faktorn.

Vi finner tre grunddrag för Abrahams betydelse i detta:

En andlig och himmelsk avkomma
Det första särdraget rör en andlig och himmelsk avkomma. Ta tag i det - en andlig och himmelsk avkomma. Vi som lever nu har en stor fördel. Vi har tillgång till den fulla betydelsen av det som Abraham står för. Vi har vårt Nya testamente och allt som det säger om Abraham. Vi har nu genom den Helige Ande tillgång till den fullständiga uppenbarelsen tack vare aposteln Paulus, och vi kan nu se med hjälp av Nya testamentet - vi behöver inte ta oss tillbaka till Gamla testamentet för att skaffa insikt. Nu ser vi, med Nya testamentet i hand, den fulla betydelsen av Abraham. Här har vi betydligt mycket mera ljus.

En andlig och himmelsk avkomma. Du ser hur det kommer till uttryck i Josua och Kaleb, och hur de hanterar det. Men denna andra Abrahams avkomma är varken andlig eller himmelsk. Den har slagit rot i det jordiska. I dessa två kapitel som vi har läst, fjärde Mosebok 13 och 14, ser vi folkets reaktion: så tröga och trångsynta, så jordebundna, vilken brist på himmelsk vision, liv och längtan. De styrs helt av det jordiska - genom vad de har för ögonen, tingen här, svårigheterna, folk och fä, berg och dalar. För dessa fanns det inte någon färdväg. För Josua och Kaleb var bergen en väg, inte ett hinder. Det fanns en himmelsk väg. Men dessa andra såg inget sådant, de var jordebundna.
En himmelsk och andlig avkomma - det är Guds tanke i Abraham klart uttryckt för oss i Nya testamentet.

En exklusiv avkomma
Det kastas ljus över fler saker: Det exklusiva, det strikt avgränsade. Paulus för fram den tanken i sitt galaterbrev. Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ‘och åt dina avkomlingar’ som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling. Gal 3:16. Det var skarpt avgränsat. Vi ska strax se vart detta leder, men notera att så långt det gällde Abraham var detta oupplösligt och exklusivt sammanlänkat med Sara. Det var öppet för en man på den tiden att ha mer än en hustru, men Gud låste upp sitt löfte till Sara. Abraham försökte under stress och press nå fram längs en annan väg, med hjälp av Hagar. Detta är en sådan punkt som jag nämnde om tidigare: ett misstag, ett misslyckande, en dumhet. Under prövning, under press, under tvång överger han det himmelska spåret för att sedan ångra det - och historien har sörjt det allt sedan dess. Han var tvungen att återvända till Sara. Gud har bestämt sätt och väg, den är märkt med det exklusivas stämpel. Inte Hagar, ingen annan, men detta ena.

Bortom det naturliga i födelse och framväxt
Denna avkomma bär Himlens alla kännetecken. Dess födelse ligger bortom det naturliga, den är en omöjlighet efter det naturliga. Detta är Isak; och Abraham var låst vid detta, beroende av ett Himlens ingripande. Här finns varken existens eller historia om inte Himlen föder och uppehåller. Gud uttryckte sig precist och orubbligt.

Ibland låter Gud oss se vilken vikt han lägger vid det rätta genom att låta oss se hur rysligt det orätta är. Gud låter inte det orätta passera, ett misstag eller ett missgrepp formar omisskännliga resultat. Vi lider ibland ända till livets slut av sådana felsteg. Gud låter det vara så för att få oss att förstå att det rättas väg är absolut, den är inte något som man kan välja bort utan särskilt resultat. Det himmelska är vägen, alternativen tillåts aldrig utrymme som om det inte spelade någon roll. Vi upptäcker att det verkligen spelar roll, och så var det också i detta fall. Himlen måste få verka fram sitt, annars blir det aldrig gjort, just därför att det tillhör Himlens väg. Så mycket vi har att lära, och lär, om denna princip! Allt detta förklarar så mycket av vad som händer i våra liv. Det hör till Guds handlande med oss.

Dödens och uppståndelsens princip
Isak var inte endast en himmelsk produkt genom ett Himlens ingripande. Gud framhäver detta på ett slutgiltigt sätt genom att begära att Isak offras. Isak föddes genom ett mirakel, genom Himlens ingripande, men ytterligare något måste läggas därtill: han var tvungen att dö och uppväckas från de döda. En sådan Guds handling måste till för att ge vidare bekräftelse. Det som Paulus skriver i Rom 1:4 ”som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds son, allt ifrån uppståndelsen från de döda” skulle kunna skrivas ‘stadfäste Guds son genom uppståndelse’. Så var det med Isak, stadfäst på Himlens vis.
I detta finns mycket av vår egen andliga historia. Vi har inte bara fötts på nytt på ett mirakulöst sätt genom Himlens ingripande, detta har stadfästs gång efter annan. Gud begär att födelsens faktum ska uppehållas i uppståndelseliv, och detta liv har alls ingen mening om vi inte vet något om döendet. Gud håller oss kvar på himmelsk grund. Detta är innebörden av Isak: inte bara placerade på himmelsk grund, men kvarhållna där genom upprepade uttryck för uppståndelse, när endast uppståndelse kan rädda situationen.

När allt kommer omkring, det har föga betydelse hur det var med begynnelsen av vårt kristna liv - att vi hade en underbar omvändelseerfarenhet och kan peka ut var och när det hände - detta är bra, men det måste stadfästas gång efter annan genom uppståndelsens uttryck. Vi måste låta oss hållas kvar på den grunden. Och detta är pionjärens väg. Att färdas på pionjärens väg är att under upprepning lära känna döendets innebörd i all dess gräslighet för att sedan kunna greppa uppståndelsens faktum i hela dess vidd och storhet. Detta är pionjärens väg. Församlingen har gått denna väg. Många uppenbarelser och insikter har vuxit fram denna väg. Många av Guds barn har tagit denna väg för att hålla Himlens väg vid liv och för att hindra detta jordiska uttorkande som alltid hotar det kristna livet. Vi vet hur sant detta är.

Abraham lärde sig förstå att hans verkliga arv fanns i Himlen. Jag gläds ständigt över denna aspekt av Abrahams liv och erfarenhet under Guds hand: att han, när han först begav sig ut på resa på Guds befallning, utan tvivel tolkade löftena på ett begränsat jordiskt sätt. Han tänkte och förväntade sig säkerligen uppfyllelsen i än den ena än den andra formen, men ju längre han levde ju mer medveten blev han om att fullbordan inte skulle komma på något av de sätt som han tänkt när han började sin resa. Dessa löften innehöll något som var så mycket mer och så annorlunda.

Han slutade sina dagar och han är en av dessa vilka nämns i följande ord - ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det.... Nu längtade de till ett bättre land, det himmelska.” När Gud sa ‘Jag ska föra dig till ett land’, 1 Mos 12:1, trodde Abraham först att det handlade om ett stycke mark på Jorden, men så småningom förstod han att det inte var så. Han började se och kunde uppfatta; Herren Jesus sa, ‘Abraham, er fader jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” Joh 8:56. De såg det i fjärran och hälsade det. Paulus för oss tillbaka till detta i sitt galaterbrev - ”åt din avkomling, som är Kristus”. Det heter inte: ‘och åt dina avkomlingar’, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling, som är Kristus. Gal 3:16. Kristus var svaret på allt i fråga om Abrahams arvedel.

Kristus, den himmelske Kristus är det faktiska förkroppsligandet av allt himmelskt. Vi känner inte Kristus efter köttet. Kristus är i allt väsentligt himmelsk. Du kan se den himmelska naturen i denne avkomling. Allt detta kan du också överföra till Josua och Kaleb. Vilket är det folk som kommer att ärva, ta sig över och besitta? Inte denna jordebundna, jordiskt sinnade hop. De kommer att förgås på sin jord, deras jord kommer att vara deras fängelse och deras grav.

De kommer att ersättas av en ny generation med en annan konstitution - som representeras av Josua och Kaleb, de första ur den nya generationen - som klarar att hantera arvet. Dessa är pionjärerna på den himmelska vägen och i den himmelska fullheten.

Så mycket lidande de var tvungna att utstå för det. Hela menigheten ropade att man skulle stena dem, 4 Mos 14:10. Vägröjandet är alltid förenat med lidande och stora kostnader, inte bland de som hör världen till men bland dem som bär Guds folks namn.

Pionjärerna på den himmelska vägen kommer alltid att ha det så här: Himlens avkomlingar, kontinuerligt bekräftade som hörande Himlen till genom nödvändiga och återkommande ingripanden från Himlen för att lösgöra, befria och för att uppehålla. Det är så vårt andliga liv ser ut. Vi skulle inte ha nått mer än ett litet stycke, vi skulle ha stannat, det skulle ha varit slut med oss upprepade gånger om inte Himlen hade ingripit, om det inte hade varit så att Gud själv hade bekräftat och visat att vi hör till Himlen. Och han gör det.

Allt detta kan ses så tydligt uppfyllt i Kristus, denna himmelska avkomma. Hans födelse var ett Himlens mirakel och ingripande. Vid hans dop brast himlen och bekräftelsen kom, ‘Denne är min Son, den älskade’. Hans kors? - det ser inte ut som ett Himlens ingripande. Men vänta ett ögonblick: glöm inte att Nya testamentet aldrig talar om Kristi kors enbart från döendets synpunkt. I Nya testamentet har korset tvillingsidor - död och uppståndelse. Med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt, Apg 2:23-24.

Världen har gjort allt den kan och har uttömt sina resurser på honom. Ondskans makter har tömt sig. Vad mer kan göras? Och nu kommer Himlen in och ödelägger allt och uppväcker honom, och bekräftar att han hör Himlen till och inte till denna värld. Han låter sig inte göras till egendom eller leksak för världen eller ondskans andemakter som regerar där. Han hör Himlen till och Himlen griper in, inte bara för att uppväcka honom men för att ta honom ut och upp och sätta honom främst och högst.

Hans andliga historia är den himmelska vägens pionjärers historia. Han är Pionjären. Innanför förlåten dit Jesus för vår skull gick in, säger Hebreerbrevet, Hebr 6:19-20.

En länk mellan misslyckande och uppfyllelse
Vi avslutar denna fas med ytterligare en sak som rör kopplingen mellan Josua och Kaleb tillbaka till Abraham. De var, liksom Abraham och alla pionjärer, en länk mellan misslyckande och uppfyllelse. Se på världen vid den tid då ”härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham”, Apg 7:2, i Ur i Kaldeen. Se på världen sådan den såg ut då och sök efter det som är av Himlen. Var finner du det? Var fanns Guds tanke för det himmelska? Det ser ut att än en gång ha försvunnit. Det verkar inte finnas något vittnesbörd alls om Guds himmelska tanke - ett Himlens folk, ett himmelskt vittnesbörd, något som representerar och uttrycker Himlens tanke. Var finns det? Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham och han blev länken mellan misslyckande och uppfyllelse.

Detta tog Josua och Kaleb fasta på. Här är historien om ökenvandringen och dess misslyckande. Förutom i dem, var fanns det himmelska? Förutom i dem, var fanns Guds tanke? Gud hade ännu inte gett upp. Det verkar ha näst intill försvunnit, precis som så många gånger. Men Himlen griper in och säkrar en länk mellan nederlag och Himlens triumf. Pionjären är denna länk. Herren måste skaffa ett instrument av detta slag att sätta in mot nederlaget och för att öppna för ett förverkligande av den himmelska vägen.

Du undrar förmodligen vad detta har att göra med dig. Du lämnar bifall med ett: ”Ja, allt detta är underbara tankar: det är sant och riktigt, det är rätt att bibelsammanhangen pekar ut denna väg. Men hur passar det in på vår situation?” Bibeln ger denna väg till oss. Jag tycker inte om att kritiskt dröja vid en situation, och det som nu än sagts i den vägen ger alltid utrymme för något synnerligen värdefullt som ligger tillreds hos Herren, ämnat för Jorden. Detta sagt ganska allmänt.

Vi formulerar det så här: Det stora behovet bland kristna idag är att återföras till Guds himmelska tanke. Man har låtit sig nöjas med något mindre. Man sysslar med något som är av annat slag och som är mycket mindre. Så har det alltid varit. Nya testamentet skrevs till stor del av den anledningen. Herrens folk riskerar alltid att åtminstone vara på väg att hamna i den situationen. De dras andligen till denna värld och förlorar sitt himmelska vittnesbörd på det ena eller det andra sättet. Trycket finns alltid där för att försöka göra allt om intet, och Herren behöver liv som har sett - som har blivit som de som vi beskrev tidigare, för vilka livets gravitationscentrum har ändrats från världen till Himlen.
Det är sådana som bär på denna känsla - oavsett om de kan tolka det eller inte, oberoende av deras försök att göra lära och teologiskt system av det - denna känsla av att de befinner sig i ett ödesmättat sammanhang som sträcker sig bortom det denna värld kan erbjuda, att de har gripits av något som bara kan beskrivas som en himmelsk kallelse som nu håller och bär dem. Jag ska säga mer om detta lite senare.

Men Herren behöver ett sådant folk, som bara inte kan vara tillfreds med tingen sådana de är - detta är inte bara en förståndets sak, en förnuftets sak. Det ligger på djupet i dem, de vet att Gud har gjort något och på grund av detta har de har gett sig till något som är långt mycket större än detta livets och denna världs bedrövliga begränsningar. De har länkats invärtes till något oerhört. Jag säger det igen, de kanske inte kan predika det men de vet det. Vi kommer aldrig att kunna vara brukbara för Gud bortom vår vision, vår sanna gudsgivna vision, bortom vårt hjärtas förmåga att uppfatta och omfatta. Vår synkrets bestämmer vår användbarhet.

Oh, om gudsfolket finge ett obegränsat mått av Himlen nedlagt i sina hjärtan. Detta är dagens behov.

Låt mig avsluta med att återigen säga att detta som heter den himmelska kallelsens väg, vilken aposteln talar så mycket om, är en väg som är ytterst besvärlig att färdas på, tätt kantad med varje slags svårighet. Men den är verklighetens väg, den är det sannas väg och dess väsen uttrycks i termer av slutgiltighet därför att Himlen är ett sinnelag, en specifik natur, en bestämt avgränsad makt, ett särskilt slags liv, en ordning vilken är ämnad att fylla denna jord och detta universum.